Tornedalen – ljuset kommer från norr

-Vi vill visa upp den nya mångkulturella kraft och anda som finns i Tornedalen och särskilt lyfta fram kvinnornas viktiga roll, säger Christina Hedström, ordförande i Tornedalingar i Stockholm.

”Tornedalen – ljuset kommer från norr”. Det var rubriken på ett välbesökt seminarium, 170 åhörare, som ordnades gemensamt 6 oktober i Stockholms ABF-hus av Tornedalingar i Stockholm, Tornedalsrådet, Norrbottens Gille, Finlandsinstitutet, Finska föreningen i Stockholm och ABF-huset.

 

Tornedalsvisan ombesjunger att Torneälven mera förenar än skiljer åt. Men stämmer det? Ragnar Lassinantti som avled 1985 sa att Tornedalen borde söka sig tillbaka till den gränslöshet och fria passa- gerätt över gränsen som rådde fram till första världs- kriget 1914. I fysisk mening har det uppnåtts 1995 då både Sverige och Finland blev medlemmar i EU. Fortfarande finns emellertid en mental gräns att överkomma som följt av den 200 åriga klyvningen av Tornedalen i två rikshalvor, av att språkutvecklingen divergerat och att personumgänget över gränsen inte är lika naturligt som tidigare.

Språk, kultur och historia.

Den första panelen handlade om språk, kultur och historia. Erling Wande, professor emeritus i finska språket inledde med att tala om svenskt och finskt i Tornedalen, och hänvisade till den doktorsavhandling Lars Elenius presenterat i ämnet och lade fram vid ingången till 2000-talet. Bonden Antti Keksis kväde om den våldsamma islossningen i Torneälven 1677 är den första nedtecknade texten på finska från Torne- dalen.

Wande behandlade den språk- och utbildningspolitiska utvecklingen. 1842 tillkom den svenska folkskole- stadgan och 1854 den första folkskolan i Haparanda som använde både svenska och finska som undervis- ningsspråk.

Kung Oscar II (1872-1907) önskade motarbeta det av fennomanerna talade finska språket också ur för- svarspolitisk utgångspunkt, eftersom det hade kopp- ling till ryska tsarväldet. Ett svenskspråkigt seminari- um inrättades i Haparanda blev svenskspråkig skola, Hietaniemi skola som tillkommit 1875 blev helt svenskspråkigt 1890, Korpilombolo skola från 1860 tillät från början viss finskspråkig undervisning ”för mindre försigkomna barn”, Pajala fick skola 1889 och undervisningen skedde allt mera enbart på svenska.

1888 tillkom statsskolorna och 1899 Matarengi folk- högskola som grundades för att bli ett bålverk för svenska språket. Finnbygdsutredningen på 1920-talet med biskop Olof Bergqvist som ordförande kom till slutsatsen att finska språket inte behövdes i skol- undervisningen som officiellt minoritetsspråk genom Sveriges nya minoritetsspråkslagstiftning.

Kombinationen språkidentitet har också fått andra sociala och kulturella effekter. En blomstrande teater, musik, litteratur och t o m dans har följt i dess spår. Man har fått rätt att tala meänkieli inom vården, och det ordnas kurser i språket för vårdpersonal. Språket har gett oss en ryggrad att våga möta omvärlden. Tidigare hade vi inget språk, nu har vi ett språk att vara stolta över. Vi har en natt- och mörkerfestival i Korpilombolo varje år 1-13 december och en meänkieli- festival i Erkheikki utanför Pajala vid midsommar. Vi i Korpilombolo har skaffat oss en vänort i Colombia som vi nyligen besökt och som bjöd på samma gästfrihet som vi är vana med i Tornedalen, summerade Linnea Nylund.

Svenska Tornedalingars riksförbund, STR-t grundades för 30 år sedan med syfte att värna och utveckla tornedalingars intressen i språk-, kultur- och på senare tid även samhällsfrågor enligt stadgarna. STR-t bistås av Meän akateemi som stöder studier i meänkieli. Meänkieli är ett av fem nationella minoritetsspråk i Sverige, och som ingår i samarbetet med andra minoritetsspråk i Europa inom ramen för Europeiska unionen.

Varifrån kom förbudet att använda finska? frågade Svante Astermo. Från regionala skolmyndigheter, och det upprepades senare av Skolöverstyrelsen, svarade Erling Wande.

Prästen Tyra Helena Lindströms uppgift var att tala om laestadianismens roll i Tornedalen. Lindström sa att en Norrbottenstidning utnämnt Lars Levi Laestadius (1800-1861) till årtusendets norrbottning. Laestadius var född i Jäckvik i Arjeplogs församling, växte upp hos en äldre broder i Kvikkjokk och blev efter prästutbildning 1826 kyrkoherde i Karesuando och fick motsvarande befattning i Pajala från 1849. Utöver att ha startat en religiös väckelse i mitten av 1840-talet hade Laestadius ett brett register i samhälleliga, sociala och vetenskapliga frågor. Han ivrade för nyodling i lappmarken, nykterhet, religion, utbildning, språk- frågor, sammanhållning och gemenskap, botanik och annat.

I Karesuando mötte han ett liv med mycken drycken- skap, slagsmål, svordomar, kortspel, hor och tjuveri

som han ansåg var fördärvligt. Hans budskap hand- lade om att människorna måste omvända sig och leva på ett bättre sätt.

Laestadius fick lära sig två nya språk då han kommit till Karesuando, finska och nordsamiska, som han också predikade på. Laestadius skrev sina predikotexter. Från barndomen hade han vissa färdigheter i sydsamiska som var ett helt annat språk än nordsamiskan.

Den laestadianska väckelsen spreds först i Muonio och Lainio älvdalar och i de nordligaste områdena, och spreds därefter till södra Tornedalen och vidare till Finland, Norge och med emigranterna till Amerika. Laestadius har gett upphov till 19 doktorsavhandlingar. Ett förlag i Haparanda har givit ut hans predikosam- lingar.

-Alla tornedalingar bär den laestadianska väckelsen inom sig, vare sig de själva är troende eller inte. Tornedalingar uppfattas söderut, liksom våra förfäder, som raka, modiga och hjälpsamma, ansåg Tyra Helena Lindström.

En fråga ställdes om skillnaden mellan öst- och väst- laestadianismen. Västlaestadianismen är mera utbredd i övre Tornedalen och uppfattas ha en mer rigid syn på TV, användning av gardiner m m. Västlaestadianska familjer har ofta många barn. Östlaestadianismen är vanligare längre söderut i Tornedalen och uppfattas ha en mindre rigid syn på världsliga företeelser. Östlaesta- dianer och västlaestadianer har inte kunnat ena sig om en gemensam gravsten över Laestadius främste lärjunge Juhani Raattamaa, och därför rest var sin gravsten över honom på Karesuando gamla kyrkogård.

Kaa Eneberg, författare och journalist, berättade om de tre böcker hon skrivit om de s k Kirunasven-skarna, dvs svenskar i många fall från Malmfälten och Pajalatrakten som på 1930-talet emigrerade till ”Världens första stat där arbetarna själva styrde”, dvs till Sovjetunionen, och framför allt till sovjetiska Karelen.

Djup depression rådde i Europa och USA, Sverige var fattigt och Hitler kom till makten i Tyskland.

De utflyttade svenska arbetarna – och finnarna – kom inte till det paradis som de lockats till, utan till umbäranden och liv många gånger i arbetsläger som organiserades för att få arbetskraft till uppbyggnaden av infrastruktur som järnvägar och vägar samt skogsnäringen och gruvindustrin i norra delarna av Sovjetunionen. Många blev arbetsförmän. De blev i praktiken slavarbetare. Och de tvingades till tystnad även när de kom hem till Sverige på besök eller mera

permanent. Ett terrorvälde rådde i Sovjetunionen, och de utsattes för repressalier.

-Sovjetunionen behövde utbildad arbetskraft, vanliga yrkesarbetare och t ex skräddare och skomakare. Alla var inte kommunister, men många var det. En del var syndikalister. Emigrationen ordnades av Sveriges kommunistiska parti, SKP, i samarbete med sovjet- karelska staten som leddes av den finske kommunisten Edvard Gylling. Resorna godkändes och betalades av SKP. De anställdes på tvååriga kontrakt, och de flesta blev kvar.

Kaa Eneberg berättade att det varit ett grannlaga och ganska svårt arbete att kartlägga exakt vad som hänt. Det går inte att fastställa det exakta antalet som emigrerade, men det torde ha rört sig om tusentals personer. Drygt 40 svenskar blev dokumenterat avrättade, och ett 100-tal personer är försvunna.

-Litet har varit känt om denna historia. I Finland har två, tre doktorsavhandlingar skrivits vid Alexan- dersinstitutet i Helsingfors, men i Sverige har inte något liknande gjorts. Det har varit svårt för mig att få hjälp här. 1956 lyckades statsminister Tage Erlander få ut 30-40 personer som fick flytta hem till Sverige. Ragnar Lassinantti tog som riksdagsman upp saken i debatter med bl a kommunister i Kiruna i början av 1960-talet, tillade Kaa Eneberg.

Näringsliv, utveckling och framtid.
Niclas Dahlström
, informationschef vid gruvbolaget Northland Resources berättade att bolaget snart påbörjar gruvbrytning i Kaunisvaaraområdet i november månad. Ett hektiskt arbete har pågått under senare tid med att få till stånd infrastrukturen för verksamheten och allt har gått mycket snabbt.
-Vi går en spännande framtid till mötes, sa Dahlström. Kaunisvaaramalmen diskuterades redan på 1960- och 1970-talen, men då kom inte projektet igång p g a alltför låga malmpriser och att ingen entreprenör ville ställa upp på gruvbrytning.

Nu är genom ökade världsmarknadspriser på järn-malm tre malmfält närmast aktuella för brytning, till att börja med Sahavaara-Tapuli-fältet och därefter Pellivuoma och Hannukainen. Senare kan det också bli aktuellt att bryta malm på finska sidan. Trots nuvarande lågkonjunkturen som sänkt priserna på järnmalm, bedöms ännu prisnivån göra brytningen lönsam. 90 dollar per ton är smärtgränsen, och vi kän-ner oss ännu trygga. Perspektivet är till att börja med 20 år fram i tiden. Bolaget har kontrakterad försäljning av sju års produktion, även om inte priser ännu förhandlats klart.

Malmen ska fraktas på väg till Svappavaara och därifrån med järnväg till Narvik som blir utskeppningshamn. Ett delprojekt är att bygga väg Kaunisvaara-Junosuando som förkortar transporten med 25 km.

2013 planeras produktionen bli 1,3 miljoner ton, och 2014-15 tre gånger högre. Sysselsättningen blir bety- dande både i malmbrytningen, infrastrukturupp- byggnaden och i transporter och service. En inflyttning måste ske från andra delar av Sverige, och till en mindre del räknar bolaget med finsk arbetskraft.

-Vi kommer att sälja koncentrat, inte satsa på hög förädlingsnivå eller pelletsverk. Pelletsverk är dyra att bygga.
-Den största utmaningen är att få unga människor att arbeta och bo i Pajala, och skapa skatteintäkter och ökat serviceunderlag som i förskola och skola, men vi kommer inte att subventionera boendet. Avslutningsvis nämnde Niclas Dahlström stolt att bolaget är huvudsponsor för topplaget i dambasket Northland Basket med säte i Luleå. Dahlström visade en bild på lagets spelare i gruvhjälmar när de varit och bekantat sig med företaget och spelat första matchen för säsongen i Pajala.

Kurt Wennberg, kommunalråd, sa att avvecklingen vänts mot utveckling i Pajala kommun.
-Sveriges största industrisatsning nu sker i Torneda- len. Det går att tro på en framtid i kommunen, och familjer flyttar upp.

-Ännu har vi en sned ålderspyramid. Den största inflyttningen kommer att ske av personer i åldern 19- 30 år. Vi har ännu ett kvinnounderskott, men vi får fler nya matställen och fler nya företag i Pajala. Tjejerna är mest framåt i alla branscher. Det behövs många nya anställda, också i kommunen där 80 personer gått i pension under de senaste fyra åren, och avpensio- neringen fortsätter p g a en ålderstigen arbetskraft. Vi behöver utbilda nytt folk tillsammans med Gällivare, Kiruna och Jokkmokks kommuner och i samarbete med Luleå tekniska universitet och Umeå universitet. T ex behöver vi nyanställa 170 chaufförer.

-1950 hade vi 15 000 invånare, idag 6 300 och 2020 är målet att vi ska vara 10 000. Vi behöver bygga många nya bostäder. Vi har kommit igång i mindre skala, bl a med ombyggnad av gamla skolan. Under närmaste åren behöver vi bygga 600 nya lägenheter. Till 2020 då målet är 10 000 invånare är behovet 1 000 nya lägenheter.

-Vi behöver också bygga ut annan infrastruktur. Flygplatsen räknar med 25 % ökad trafik. Vi ska göra kommunen ”rundare” i kommunikationshänseende och använda tomma hus som står ute i byarna.

-Vårdcentralens kapacitet måste ses över p g a ökade olycksfallsrisker, men det är en landstingsfråga, och vi för en dialog med landstinget om detta.

– Kulturen är viktig. Vi är en kulturkommun med bra författare, god teater och musik, Charlotte Kalla som föregångsexempel och 200 tjejer som ”ambassadörer” och förebilder, avrundade Kurt Wennberg.

Martti Kankaanranta, VD i Länsipohjan yrittäjät (företagarorganisation), Torneå var ende medverkanden från finska sidan. Kankaanranta är verksam i Barents företagarråd som arbetar gränsöverskridande med kartläggning, information och service rörande investeringar på Nordkalotten, regler och lagstiftning för affärer och investeringar samt arbetsmark- nadsfrågor.

-Vi känner av konjunkturnedgången, men arbetar vidare med många frågor och genom seminarier och partnerskapssökning. Vi har en nättidning och håller på med gränsöverskridande affärsutveckling i samarbete med bl a IUC Norrbotten, Digipolis-Kemi, Företagarna i Norrbotten, Länsipohjan yrittäjät m fl. Vi arbetar med små och medelstora företag, försöker få till stånd minskad byråkrati och stödja framkomsten av unga, innovativa entreprenörer, sammanfattade Martti Kankaanranta.

Sven-Erik Bucht, riksdagsman och tidigare kommu- nalråd i Haparanda, sa att en ny framtid i Tornedalen handlar om hela Tornedalen, även finska sidan och att en gemensam strategi behövs.

Idén om Tornedalen och dess möjligheter måste formuleras. Ta fasta på Tornedalens styrkor i nuet, i en förväntad framtid och i dess historia. Torneå var en ledande handelsplats i norra Europa redan från medeltiden, och det är den platsen vi nu bör sikta på att återta.

-Haparanda-Torneå har en gemensam Vision 2010 som det gäller att våga förverkliga.

-Sverige är EUs främsta gruvland med 89,2 % av all järnmalm och stora tillgångar av bly, zink, guld, silver och koppar. En hel del prospektering pågår också på finska sidan, och den berör hela Tornedalen. Ett av världens största ädelstålverk finns i Torneå. Tyngd- punkten i stora investeringar har flyttat norrut.

-Vi behöver järnvägar, och de har möjliggjort transporter och industriell verksamhet uppe i norr. Stambanan söderifrån blev klar 1894, Malmbanan 1903, Botniabanan 2010, Haparandabanan 2012 och vi behö- ver Norrbotniabanan. Finska sidan har järnväg upp till Kolari. Vi måste jobba ihop och vidga våra vyer. Vi sänder stora flöden av gods på järnvägarna och från Murmansk går enorma mängder gods på järnväg.

-Haparanda ligger i Sverige genom Ryssland närmast Kina. Vad skapar det för möjligheter? En framtid i Tornedalen måste dra fördel av våra råvaror, geogra- fiska läget – vi ligger centralt!, kulturen och naturen ”som det är svårt att ta från oss, men som behöver laddas”. Vi behöver kunskap, kapital – konkurrensen om kapital är stenhård, infrastruktur och ett internatio- nellt perspektiv.

-De flesta gränser- nationsgränser, religionsgränser osv – är människors verk som Ragnar Lassinantti brukade säga att de gäller att överkomma. Vi måste tänka och handla över gränserna!, uppmanade Sven-Erik Bucht.

Samtalsledaren Christina Lugnet, generaldirektör i Näringsdeparttementet, menade att vi alla måste vara ambassadörer för att skapa ny framtidstro i Torne- dalen.

Mikael Niemi har ordet.
Till slut trollband författaren Mikael Niemi publiken genom att med stor inlevelse och uttrycksförmåga berätta om sin nyligen utkomna bok ”Fallvatten”. Niemi ställde sig frågan varför man skriver en bok om en älv och försökte ge ett svar. Älven rinner genom våra liv på olika sätt, och sade sig ha haft svårt att beskriva landskapet, Tornedalen då han var liten. Genombrottet kom med den internationella succé- romanen ”Populärmusik från Vittula” som han också läste ett stycke ur, och som översatts till många språk, filmatiserats och gått som teater.

Mikael Niemi förundrade sig över den utveckling som skett i Pajala under hans livstid, och tar som exempel Pajala gamla skola som nu göra om till insatslägen- heter: – Om någon skulle ha sagt det tidigare skulle jag ha svarat ”Du ljuger!”

-I skolan fick vi inte lära oss om vår egen historia i norra Norrland, men desto mera om Kinnekulle, Skåne och andra platser i södra Sverige. 1981 blev det plötsligt starkt levande för mig att vara tornedaling. Ungdom- arna var radikala. Det finns intellektuell kapacitet och intelligenta människor i Tornedalen genom mångkultu- ren och det finska grannskapet. Vi började återfå självförtroendet som startat med våra förfäders kamp, Ragnar Lassinantti och andra började ge oss detta självförtroende. Tornedalsteatern tillförde något mycket viktigt, och vi kände äntligen glädje över att vara tornedalingar.

-Tornedalen är nu erkänt och det börjar strömma in pengar. Vi har också samerna som fått sametinget, min mormor var helsame, och ibland skapas avundsjuka, konkurrens om vem som ska få pengarna.

-Vem är tornedaling? Vad är det att vara tornedaling? Går det att vara både södermalmare och tornedaling? Vad blir barnen som växer upp utanför Tornedalen? Måste man kunna meänkieli för att få kalla sig tornedaling?

-Jag flyttade tillbaka till Pajala då det fanns gott om lediga bostäder. Jag har varit ummikko (enbart svensktalande) som inte talat meänkieli, men lärt mig en del och umgås på språket under älgjakten.

-Några egenskaper som jag uppfattat hos tornedalingar är öppenhet, telepati, omsorg etc, kreativitet och att de är vända mot världen. En massa miljoner pumpas nu in i Pajala som förändras. Människor flyttar till och tillbaka till Pajala. Vi ser förändringen i Pajala genom kulturen och turisterna. Ändå förvånas jag över att Pajala kommun inte tycks ha råd att hålla ett elljusspår.

Anders Eriksson, chef för Finlandsinstitutet, gift med en finska och som bott 18 år i Finland hävdade att Europarådets definition med självidentifikation måste vara avgörande om man tillhör en viss grupp eller en minoritet. Det är helt enkelt personen själv som bestämmer, inte hur mycket han behärskar ett visst språk, var han bor eller baserat på en bedömning som någon annan gör. Identiteten blir viktigare ju äldre en människa blir, menade Eriksson.

Mikael Niemi instämde och tyckte det var kränkande att börja försöka göra en uppdelning i riktiga och inte riktiga tornedalingar.

Anders Eriksson frågade Niemi om meänkieli kan revitaliseras, som svarade att frågan är svår. Niemi sa att han hoppas det och själv försöker lära sig meänkieli. Många lär inte sina barn meänkieli, och alla har ett ansvar för att försvara språket.

Christina Hedström bekände att inte heller hon lärt sina barn meänkieli. – Finlandsinstitutet har egna lokaler och aktiviteter, men vi Tornedalingar i Stockholm har ingen egen lokal.Till sist sa Ulf Öqvist som representerade Norrbottens gille, att vi alla fått lära oss mycket genom dagens seminarium. Tornedalen är – eller i varje fall var tidigare – bristfälligt känt i övriga Norrbotten, avslutade Öqvist.

Gunnar Lassinantti

 

Posted in Nyhet.