Krönika av Henning Johansson: ”Varför var mina kunskaper i finska så avskyvärda?”

”Årets älgjakt i trakterna av Övre Soppero blev en stillsam historia utan älgar. Från tornet kunde jag därför låta blicken fara milsvida omkring. Såg bergen och resterna av det gamla många mil långa vildrenstängslet jag som barn hört berättas om. I fjärran såg jag också dimman stiga upp från den bäck där majoren Peter Schnitler i början av 1700-talet träffade Sopperobor på en myr i skördearbete. Hans uppgift var att märka ut gränsen mellan Norge och Sverige. Karl IX hade ju redan på 1500-talet tagit titeln ”De Kajaners och Lappars konung”.

På en stor och näraliggande hömyr höjde sig en ”sauran-pohja” upp som en påminnelse om forna tiders hässjearbete. Forsarnas brus blev till smekande bakgrundsmusik i mina öron. I den miljön mindes jag plötsligt en hedersman från byn som, när han blev tillfrågad om något som hänt, oftast svarade: ”Mistäs outo tietää” (”Varifrån kan en främling veta”).
Där och då förstod jag att svaret på ”mistäs-varifrån” alltid har varit en viktig källa ur vilken jag hämtat styrka för min förståelse av omvärlden. Det gäller såväl i privatlivet som i egenskap av forskare. Mistäs – ja, allting har naturligtvis sin början någonstans och så är det även med mig. Vintern 1939-1940 var mycket kall. Vinterkriget pågick i temperaturer stadigt ned till 40 minusgrader. Sovjetunionen hade i december 1939 uteslutits ur Nationernas förbund och finska soldaters insatser fick till och med Stalin att höja sitt glas av beundran för dem när striderna upphörde 13 mars 1940. Allt detta noterade naturligtvis även mina blivande föräldrar.

Min far, som var född 1891, hade naturligtvis läst om nyheten i Haaparannan Lehti. Själv hade han blivit inkallad före första världskriget till militärtjänstgöring i Notviken. Om det visste jag inget när jag i skolan fick läsa om ”Skottet i Sarajevo”, som påstods ha startat första världskriget. I Notviken lärde han sig de första orden på svenska. Det var den enda utbildning han fick i detta främmande språk.
Hans skolgång var formellt kanske ett år, men som han brukade berätta, så lade han och hans jämnåriga ut ripsnaror under större delen av den tiden. Några dagar blev det ändå skolgång, där han lärde sig att skriva på finska. Någon undervisning i svenska fick han aldrig.
Vinterkrigets slut blev betydelsefullt även för mig. Då hade även min mor lagt bakom sig stämningarna i byn Salmi öster om Torneträsk vid unionsupplösningen med Norge. Hon mindes hur vuxna människor där nära gränsen till Norge grät öppet av rädsla för krig. I skenet från den sprakande brasan i den öppna spisen kunde man nu trots allt börja prata om framtiden igen. Det var i den stämningen som jag blev till och föddes nio månader senare!
Det var ingen tillfällighet att min mor vid min födelse assisterades av Anni Muori. Hon och hennes vuxna barn med familjer var våra ”värdis” och bodde hos oss den kallaste tiden på året. Några av hennes barnbarn blev också mina bästa lekkamrater. Mina barnspråk blev meänkieli och nordsamiska. Den utvecklingen fick ett brått slut vid skolstarten där svenska introducerades.
Tack vare en förstående ”ummikko” till fröken lyckades jag lära mig de första meningarna på svenska. Hennes förstående inställning gjorde att jag också, trots att jag började gråta, klarade av den lärare som tre år senare grovt örfilade mig för att jag pratat ”finska” i skolsalen!
Men varför var mina kunskaper i finska så avskyvärda att jag fick örfilarna? ”Mistäs outo tietää” om man inte försöker ta reda på det!

”Då nu en mängd åtgärder vidtagits för att utrota det finska språket i Sverige så synes det ej föreligga någon anledning att meddela undervisning på detta språk eller att giva finskspråkigheten ett visst understöd genom att ålägga t ex lärare, att ja, göra det.”
Uttalandet finns bevarat i Hjalmar Lundboms arkiv och daterat den 14/10 1915. Han hade då också anställt Albin Neander som statistiker vid gruvbolaget. Denne var skolinspektör för det nordligaste distriktet och hade nio månader tidigare skrivit i ett planförordnande av skolväsendet för finsktalande allmogens barn: ”Försvenskningen är inom detta distrikt av ofantlig betydelse.” Han riktar sig till skolrådet att de skall …”inackordera finsktalande barn i svensktalande bygd. Vidare bör lärare omedelbart efter skolans slut följa barnen till en utsedd järnvägsstation där färdledare tar hand om dem och för dem till bestämmelseorten”.

”Mistäs outo tietää” säger väl forskarna i sanningskommissionen som inte har sett något beslut om någonting!”

 

En krönika av Henning Johansson, professor emeritus i pedagogik och hedersmedlem i Tornedalingar i Stockholm

 

Henning Johansson

 

Posted in Nyhet.