Vi vill uppmuntra fler att skriva på meänkieli.
Vår medlem Lars Bertil Erkki har skrivit en novell som vi delat upp i två avsnitt. Här kommer första delen. Under den samma text men på svenska.
Yhtenä iltana Lars kulki Tornion väylän vartta. Ilta oli hiljainen, aurinko laski ja vesi virisi niinko vanha laulu. Lars mietti elämää, menheitä ja tulevia, ja Piglet roikku kainalossa niinko pieni vahtikoira. Mutta sitte – plumps! Lars liukastu kiveltä ja putosi suoraan väylhään.
Vesi oli kylmä ja vahva. Se otti hänen niinko omhaan sylhiin ja vei hänen syvemmälle. Lars ui minkä jakso, mutta virta oli vahvempi. Silloin hän kuuli äänen veeen alta:
“Älä pelkää, Lars. Mie oon Väylän Väki.”
Veen pinnasta nousi pieni valon välähys. Se oli niinko vanha taru olis heränny. Väylän Väki näytti hälle virtojen salaisuuksia: missä kalat tanssit, missä tarinat kuljit, missä vanhat väylän henget vartioit. Mutta yhtäkkiä ilma kylmeni. Vesi pimeni. Joku iso liikkui syvyyessä.
Väylän Väki kuiskasi:
“Stalo tullee…”
Stalo nousi veestä – iso, ruma, ahne ja pörrö, niinko tarinoissa sanotaan. Hällä oli märkä turkki, silmät niinko kaksi pimeää kiveä ja suu joka hymmyili väärinpäin.
“Lars…” Stalo murisi. “Sie tulit minun väylhään. Nyt mie otan sinut.”
Lars yritti uia pois, mutta Stalo oli kierä.Väylän Väki kiersi Larsin ympär ja sano:
“Jos sie uskallat, sie voit voittaa Stalon. Mutta sie tarvittet rohkeutta – ja vähän hölmöyttä.”
Stalo tarttui Larsin jalhaan. Vesi pyöri. Virta huusi. Lars huusi:
“PIGLET! Auta!”
Ja silloin – POFF! Piglet ilmesty veen pinnalle niinko pieni vaaleanpunainen meteori.
“Bro… mie oon pinkki ja mie en tykkää Stalosta!”
Piglet karju. Piglet hyppäsi Stalon päälle ja puri häntä korvasta. Stalo kilju. Väylän Väki nauro. Lars ui kohti pintaa.
Fortsättning publiceras efter att nästa medlemsblad kommit ut i början på 2027.
Lars, Piglet och Stalo i Torne älv
En kväll promenerade Lars längs Torne älv. Kvällen var stilla, solen höll på att gå ner och vattnet sjöng som en gammal sång. Lars funderade över livet, det som varit och det som ännu skulle komma, medan Piglet hängde under armen som en liten vakthund. Men plötsligt… plums! Lars halkade på en sten och föll rakt ner i älven.
Vattnet var kallt och strömt. Det tog honom i sin famn och förde honom djupare ut i strömmen. Lars simmade så gott han kunde, men strömmen var starkare. Då hörde han en röst under vattnet.
”Var inte rädd, Lars. Jag är Väylän Väki.”
Ett litet ljussken steg upp från vattnet. Det var som om en gammal sägen hade vaknat till liv. Väylän Väki visade honom strömmarnas hemligheter: var fiskarna dansade, var berättelserna färdades och var älvens gamla andar höll vakt. Men plötsligt blev luften kall. Vattnet mörknade. Någonting stort rörde sig i djupet.
Väylän Väki viskade:
”Stalo kommer…”
Stalo steg upp ur vattnet. Han var stor, ful, girig och ganska dum, precis som berättelserna beskrev honom. Pälsen var genomblöt, ögonen liknade två mörka stenar och hans leende såg ut att vara vänt åt fel håll.
”Lars…” morrade Stalo. ”Du har kommit till min älv. Nu ska jag ta dig.”
Lars försökte simma undan, men Stalo var snabb. Väylän Väki virvlade runt honom och sade:
”Om du vågar kan du besegra Stalo. Men du behöver mod… och en smula dumdristighet.”
Stalo grep tag i Lars ben. Vattnet virvlade. Strömmen vrålade.
Då skrek Lars:
”PIGLET! HJÄLP!”
Och då… POFF!
Piglet dök upp på vattenytan som en liten rosa meteorit.
”Bro… jag är rosa och jag tycker inte om Stalo!” vrålade Piglet.
Sedan kastade han sig över Stalo och bet honom i örat. Stalo tjöt. Väylän Väki skrattade. Och Lars simmade mot ytan.

Lars Bertil Erkki