Kristina Hedström är kassör i styrelsen för Tornedalingar i Stockholm. Läs hennes senaste krönika som också publicerats i senaste medlemsbladet:
”Alla språk duger!”
”Dags för mig, Kristina, att skriva en krönika. Senast jag gjorde det satt jag i ’Gamla Pörtet’ i Liviöjärvi för många år sedan och skrev i stearinljusets sken.
Det fanns ingen elektricitet i pörtet men jag lovar att det kändes så tryggt för jag var ju omgiven av alla goda andar från människor som bott där tidigare. Uppvärmningen skedde i vedspis och det blev så skönt att lägga sig i lilla kammaren för en god sömn.
Jag är nr 8 i syskonskaran och vi hade affär och post hos oss. Det var alltid någon som kom tidigt till oss för att vänta på posten och blev då förstås bjuden på kaffe.
Jag började skolan vid 5,5 års ålder, min storasyster Anna hade precis börjat första klass och jag längtade så efter henne, hemma fanns bara lillebror Torvald som jag tyckte var så jobbig.
Mamma frågade fröken Ingeborg Öhrn ifall också jag kunde få börja för både hon och pappa trodde förstås att jag skulle tröttna rätt snabbt. Men icke! Jag fick alltså börja skolan tillsammans med storasyster som jämt hade mig hängandes i armvecket. Jag kommer ihåg att jag var en riktig retsticka som förstås skulle få stryk av grabbarna, men Anna räddade mig jämt, hon tog bataljen med grabbarna och sa till mig: Spring hem fort!
Vi kunde inte många svenska ord när vi började skolan och det konstiga är att vi inte hade några problem överhuvudtaget senare med svenskan. Barn lär sig ju fort.
Min son Daniel frågar mig varför jag inte lärde honom meänkieli. Mitt svar blir då att när han föddes i mitten av 60-talet så fick man höra att mitt modersmål, tornedalsfinska, inte var något att lära sig eftersom man inte har någon nytta av språket och att man då kan bli halvspråkig. Han fick undervisning i serbokroatiska eftersom hans far var serb. Jag lärde mig också serbiska, vilket jag har haft stor nytta av vid resor till Serbien för att hälsa på släktingar. Alla språk duger!
Jag är så glad för att jag har nytta av att kunna meänkieli. Det är en ynnest att få förfrågan om att till exempel läsa sagor på meänkieli/svenska eller att berätta om vår historia.”
Kristina Hedström, kassör, Tornedalingar i Stockholm
