En ko på hal is i paradiset

 

”För mig har det alltid varit självklart att varje sommar åka till Tornedalen, till min hemby Keräsjoki, eller rättare sagt Parviainen. Av någon outgrundlig anledning valde det dåvarande kungliga post- och telegrafverket att ändra postadressen till Keräsjoki. Det fanns ju för tusan en telefonväxel som hette Parviainen på en ort där de första bebyggarna kom redan i slutet på 1500-talet!
Nu har vi förstås lantbrevbärare istället för den postsäck som Ragnar kastade ut genom fönstret på bussen när han passerade Alatalos eller de som för tillfället hade postutdelning. Bussen kom vid halvsju-tiden på kvällen. Ofta väntade man på någon tidning man beställt, speciellt Fantomen för min del. Denna superhjälte i djungeln, den tidningen läste jag flera gånger om.

I somras pratade jag med Janne, grannen som satt på trappan, och kom att tänka på livet förr och nu. Förr var det liv i byn. Många barn, två affärer, skola, lärarbostad och pensionärshem. Var man ute på den tiden var det alltid någon som kom längs vägen och bytte några ord … eller for förbi i rasande fart som jag gjorde en gång.

Min mor hade sagt åt mig att ta kon till Segerlunds. Det var dags för det nu. Segerlunds hade byns avelstjur. Jag hade ingen lust, jag var ju upptagen med att spela kula med kompisarna. Naturligtvis var jag tvungen att fara iväg, jag var i 10-11 års åldern.
Jag tog sparken och gick nedför backen till byvägen med kon som hade ett rep runt halsen. Det var is på vägen och jag fäste repet i sparken. Jäklar, vilken fart det blev på kon! Den rusade iväg och jag hade ingen chans att hejda den, jag for iväg som en vante. Den gången var det Jannes far Erland som blev vittne till skådespelet.
Väl framme efter ca 1 km hade kon lugnat ner sig och vi kunde svänga av till Segerlunds. Jag gick in och framförde mitt ärende och vem om inte Roland (min klasskompis) skulle se till det hela. Jag var livrädd för den stora tjuren, visserligen var den fast med nosringen i en kätting, men ändå. Roland hanterade dock tjuren med van hand så det var snabbt överstökat. Jag kunde vända hem i lugn takt, kon verkade inte längre ha så bråttom.

Än är det liv i byn, några kor finns inte, däremot bränt gummi på den numera asfalterade vägen. Förr gjorde man ”riivari”, fick bakhjulen att spinna på mopeden och senare på bilen. Det var lättare på en grusväg.

De lite äldre pratar meänkieli fast de kallar det inte så. Många gamla bodde förr på pensionärshemmet, tänk vilket bra äldreboende det var! Två affärer i byn hade vi och vid behov beställdes allt från magnecyl till whisky via busschauffören.
Ei kovin kaukaa paratiisistä.”

 

Kurt Kalander
Styrelseledamot i STR-T och medlem i Tornedalingar i Stockholm

 

Kurt Kalander från Keräsjoki

Posted in Nyhet.