En finsktalande bosättning har funnits i området kring Torne älv redan före medeltiden. När Sverige efter kriget mot Ryssland åren 1808-1809 fick avvara sin östra rikshalva till Ryssland skedde detta genom att en gräns drogs genom Tornedalen så att den västra delen av Tornedalen förblev svenskt område. Trots detta har tornedalingar på båda sidor om gränsen, som utgörs av Könkämä, Muonio och Torne älvar, bevarat sitt språk och sitt kulturarv fram till idag.
Tornedalingarnas språk, som tidigare ofta benämnts tornedalsfinska, kallas numera meänkieli (vårt språk).
Det som gett meänkieli dess särprägel är bland annat att man inlemmat en rad svenska ord i ordförrådet.
Tornedalingarna har en egen matkultur, hantverk och byggnadsstil. Också den laestadianska väckelserörelsen som växte fram på 1800-talet har haft och har än idag stor betydelse i Tornedalen.
I dag bor cirka 50 000 tornedalingar i framför allt Haparanda, Övertorneå och Pajala kommuner samt i delar av Kiruna och Gällivare kommuner.
I mitten av 1900-talet skedde en kraftig utflyttning från Tornedalen, inte bara till Malmfälten utan också till södra Norrbotten och övriga delar av landet. Denna flyttvåg, som nu mattats, har bland annat lett till att Pajala kommun halverat sin befolkning sedan 1950-talet.
Under de senaste åren har intresset för den egna särarten och identiteten vuxit bland tornedalingar. Ett uttryck för det är bildandet av Svenska Tornedalingars Riksförbund – Tornionlaaksolaiset, STR-T, 1981. 1987 bildades Meän akateemi/Academia Tornedaliensis som har till uppgift att förvalta kulturarvet på Nordkalotten.
Ur regeringens proposition Nationella minoriteter